Nivå 1, Modul 1

I den här modulen arbetar vi med det centrala innehållet ”Grundläggande språkvetenskapliga begrepp som behövs för att på ett strukturerat sätt tala om språkets uppbyggnad och funktion samt diskutera språkriktighetsfrågor.”

Modulen består av två delar: Fraser och ordklasser och Meningar och satser.

Del 1: Fraser och ordklasser

I den här delen ska vi gå igenom fraser och ordklasser, men framför allt ska vi gå igenom hur fraser och ordklasser förhåller sig till varandra. Inom grammatiken är det i första hand fraserna som är intressanta – det är nämligen fraserna och inte de enskilda orden som fungerar som språkets byggstenar. Men eftersom ordklass ändå är en term som används när man pratar om grammatik tas även dessa upp. Först ut är fraserna.

I grammatikens värld har begreppet fras en specialbetydelse: en fras är en grupp av ord som hör närmare ihop med varandra än med orden runtomkring. Men en fras kan också bestå av ett enda ord. Verkar det knepigt? Det är det egentligen inte eftersom vi som språkbrukare har en känsla för vad fraser är även om vi inte kan sätta ord på känslan. Titta på den här meningen:

Den nykära tjejen hade köpt de tre röda rosorna på torget.

Även de som inte har läst grammatik skulle nog göra ungefär såhär om man någon bad dem att dela in meningen in naturliga delar:

Den nykära tjejen || hade köpt || de tre röda rosorna || på torget.

Fraserna i exempelmeningarna är av lite olika slag, och vi går igenom dem en och en. Totalt finns det fem olika typer av fraser i exempelmeningarna: nominalfraser, verbfraser, prepositionsfraser, adverbfraser och adjektivfraser.

Nominalfraser

En av de viktigaste frastyperna är den som exemplifieras av den nykära tjejen och de tre röda rosorna. De viktigaste orden dessa fraser är tjejen och rosorna, och därför kallas tjejen och rosorna för frasens huvudord. I alla fraser finns alltså ett huvudord.

Om det är först nu ordklasserna blir viktiga: huvudorden tjejen och rosorna tillhör nämligen ordklassen substantiv. Och eftersom huvudordet är ett substantiv så kallas hela frasen för substantivfras eller – oftare – nominalfras.

Nu kan vi alltså lägga till lite information i exempelmeningen ovan:

Huvudordet i en nominalfras kan också bestå av ett ord som tillhör ordklassen pronomen. Pronomen är ord som kan ersätta substantiven – som exempelvis han, den, dessa, de eller det. Om nominalfrasen har ett pronomen som huvudord blir frasen i regel kortare. Det ser vi också om vi byter ut den nykära tjejen mot hon och de tre röda rosorna mot dem.

Här ser vi att en fras kan innehålla flera ord men också att ett ord kan vara tillräckligt. Om det finns flera ord i frasen är ett av orden är frasens huvudord, och huvudordet avgör fras det är. Nominalfrasens huvudord är ett ord som tillhör ordklassen substantiv eller ordklassen pronomen.

typo?

Verbfrasen

En annan frastyp är verbfrasen. I exemplet med tjejen och rosorna är det orden hade och köpt som tillsammans utgör verbfrasen. De ord som ingår i en verbfras markeras av praktiska skäl med understrykning.

Man brukar stryka under de ord som ingår i verbfrasen. Det gör man eftersom det är vanligt att verbfrasen delas upp så att de olika orden står på olika ställen i satsen, som i exemplet Den nykära tjejen hade inte köpt de tre röda rosorna på torget. Inga andra fraser delas upp på det här sättet, men eftersom verbfrasen kan delas upp styrker man under den.

Om vi undersöker hur verbfraser och ordklasser har med varandra att göra är det så att de ord som ingår i verbfrasen som är verb. Verben i exempelmeningarna är av olika typ, och det blir tydligt eftersom det inte ”händer” lika mycket: att någon exempelvis heter något, bor någonstans eller tycker något har inte lika mycket ”händelse” över sig som att någon springer, handlar eller skriver, men även de lite mindre aktiva verben uttrycker en form av skeende eller en aktivitet i satsen.

Det är några saker till som man måste känna till om verb. För det första delar man in verben i finita verb och infinita verb. Verb som klarar sig på egen hand i satsen är finita verb, och verb som inte klarar sig på egen hand är infinita verb. I exempelmeningarna är de finita markerade med gult medan de infinita inte har fått någon markering.

Man kan konstatera några olika saker om de finita och infinita verben.

Varje mening innehåller ett finit verb.

Varje mening innehåller bara ett finit verb.

Om det finns fler verb än ett i verbfrasen står det finita verbet alltid först.

För att testa om en verbform är finit eller infinit kan man att sätta pronomenet jag eller det framför verbet. Om man då får ett exempel som jag äter (mat) eller jag har (en cykel) så säger nog språkkänslan hos en svensk språkbrukare att meningen fungerar, och testet visar att verbet är finit – det kan på egen hand utgöra verbet i en sats. Däremot accepterar nog inte språkkänslan konstruktioner som *jag stulit (en cykel) eller *jag sprungit (jättesnabbt). Stjärnmarkeringen i exemplen visar att de inte är grammatiskt riktiga. Att exemplen med biobiljetterna och springande låter konstigt betyder att verben är infinita, och därför kan de inte klara sig på egen hand. De infinita verben stulit, leka, visats och sprungit i exemplen behöver alltså hjälp av ett infinit verb för att fungera i meningen.

För det andra delar man in verben i huvudverb och hjälpverb, och då tittar man på innehållet i verbfrasen. Om verbfrasen består av flera verb kommer ett av dem att vara huvudverbet och de andra kallas hjälpverb. Huvudverben är de verb som har det största betydelseinnehållet, alltså stulit, leka, visats och sprungit i exemplen hade stulit, ska kunna leka, har visats och hade sprungit. Det brukar vara ganska tydligt vilket av verben i en verbfras som är viktigast och som alltså är huvudverbet och vilket eller vilka verb som bara hjälper huvudverbet att skapa en grammatiskt korrekt mening.

Prepositionsfrasen

Det finns fortfarande fraser i exempelmeningarna som inte har fått någon beteckning. Dem går vi vidare med nu.

Den första exempelmeningen såg ut såhär – vi har markerat nominalfraserna och strukit under verbkedjan.

Den nykära tjejen || hade köpt || de tre röda rosorna || på torget.[NF] [NF]

Den fras som inte har fått något namn i exemplet är på torget. Här kan man egentligen tycka att det är torget som har det huvudsakliga innehållet och därför borde få kallas huvudord. Men så är det inte, och det beror på att finns ett litet på framför torget. Ordet på gör att frasen på torget är uppbyggd på ett annat sätt än nominalfraserna den nykära tjejen och de tre röda rosorna. Frasen på torget börjar med ett ord som tillhör ordklassen preposition, och därför kallas hela frasen för prepositionsfras. Det ord som prepositionen hör ihop med måste vara med för att meningen ska fungera. Det betyder att torget i på torget måste finnas med, och det betyder i sin tur att de båda orden hör tätt samman med varandra – de är en fras. Prepositionsfrasen förkortas [PrepF].

Adjektivfrasen

Av exempelmeningarna är det nu bara fem stycken som inte är färdiga, det vill säga det är fem meningar som innehåller fraser som fortfarande inte har fått något namn. En av dessa fraser är adjektivfrasen. Den har fått sitt namn av att huvudordet i adjektivfrasen är ett ord som tillhör ordklassen adjektiv. Adjektiv är ord som beskriver ett substantiv, som röd, liten, tydlig, oönskad, tjutande eller nedslagen och kan beskrivas som att de talar om hur någon eller något är eller ser ut.

Vi byter exempel för att ser hur adjektivfrasen ser ut.

Löparen var trött efter loppet. [NF] [AdjF] [PrepF]

Några av fraserna känner ni redan igen: löparen är en nominalfras, var är en verbfras och efter loppet är en prepositionsfras. Den fras ord som är kvar är alltså trött, som är just en adjektivfras. Adjektivfrasen hör direkt samman med löparen och beskriver hur löparen är eller ser ut. Adjektivfrasen förkortas [AdjF].

Det finns två adjektivfraser: finast som hör ihop med huvudordet cykeln och solvarma som hör ihop med huvudordet jordgubbarna. Vi har redan konstaterat att cykeln och jordgubbarna är substantiv i nominalfraser, och då har adjektivfraserna ett substantiv att beskriva. Det ska alltså se ut såhär:

...

Om man jämför med nominalfraser, verbfraser och prepositionsfraser är adjektivfraserna inte alls lika vanliga. Det gäller inte bara i exempelmeningarna utan i nästan alla texter, som tidningar och läromedel.

Adverbfrasen

Den sista frastypen som vi ska gå igenom är adverbfrasen. Adverbfrasen har ett huvudord som hör till ordklassen adverb. Adverb beskriver verb på samma sätt som adjektiv beskriver substantiv och markeras med [AdvF]. Titta på exempelmeningarna här:

Precis som förut har vi nominalfraser: Lisa, nyplockade jordgubbar, världsmästaren och distansen. Här finns också verbfraser i form av åt och hade simmat. Kvar har vi nu orden ofta och jättesnabbt, som också är fraser. Fraserna ofta och jättesnabbt har ingenting med jordgubbarna eller distansen att göra, utan de beskriver i stället på vilket sätt Lisa åt och på vilket sätt simmaren sprang. Därför tillhör orden ordklassen adverb och fraserna är adverbfraser.

De tre sista meningarna av de exempel vi har arbetat med kommer alltså att se ut såhär:

Adverben i exemplen ovan ger information om hur när ätandet sker (ofta) och hur simmandet gick till (jättesnabbt). Men adverb kan också helt ändra innebörden i en mening:

Titta på exempelmeningarna här:

Adverb som inte kallas negation och beter sig lite annorlunda än de andra adverben. Detta är viktigt i svenskan, så vi kommer tillbaka till negationerna i Nivå 2.

Nu har vi gått igenom fem olika typer av fraser som används som byggstenar i satser och meningar. Dessa fraser har ett huvudord. Den ordklass som huvudordet tillhör ger namn till frasen.

Om ni har arbetat med grammatik tidigare så kanske ni saknar begrepp som subjekt och objekt. Dessa möter får ni möta på Nivå 2 – här handlar det om att förstå vad fraser är och kunna markera de olika fraserna i en mening. Fraserna är nämligen väldigt viktiga när vi längre fram ska gå igenom hur meningar i svenskan är uppbyggda.

Rubrik? "Ordklasser"?

Inte ens språkforskarna är överens om hur många ordklasser det finns, men nio stycken brukar tas upp i de flesta böcker om grammatik som används i grundskolan och på gymnasiet.

substantiv (hus, tanke) adverb (inte, snabbt) konjunktioner (och, men)

adjektiv (röd, glad) prepositioner (på, med) interjektioner (aj, usch)

verb (springa, tro) pronomen (han, henne) räkneord (ett, fjärde)

Ordklasserna i den vänstra och den mellersta kolumner har vi redan gått igenom eftersom de är huvudord i fraser: substantiv, adjektiv, verb, adverb, prepositioner och pronomen. Huvudorden ger namn åt fraserna nominalfras, adjektivfras, adverbfras, verbfras, prepositionsfras och – igen nominalfras.

De tre ordklasserna i högerkolumnen är däremot inte huvudord i några fraser, så dem får vi förhålla oss till på ett annat sätt.

Konjunktioner

Exempel på ord som tillhör ordklassen konjunktioner är och, men och eller. Dessa tre konjunktioner är också de vanligaste. De är inte fraser och heller inte huvudord i en fras. I exemplen nedan är konjunktionerna markerade med fetstil.

Definitionen av en konjunktion är att den binder samman delar som har samma status. I det första exemplet är det två huvudsatser som binds samman, i det andra är det två nominalfraser och i det tredje är det två adjektivfraser.

Interjektioner

Ordklassen interjektioner är känslouttryck i form av utrop som aj, oj, usch och fy. Interjektioner är vanligast i skönlitteratur och inte särskilt viktiga när man arbetar med grammatik.

Räkneord

Ord som räknas till ordklassen räkneord ingår i andra fraser, framför allt nominalfraser. Därför blir de heller inte huvudord i någon fras, utan liksom adjektivfraser beskriver de i normalfallet ett substantiv: fyra röda hästar, tretton stolar och sex dåliga texter.

Några fler ordklasser introduceras på Nivå 2, men här räcker det med de nio som vi nu har gått igenom: substantiv, verb

substantiv (hus, tanke) adverb (igår, snabbt) konjunktioner (och, men)

adjektiv (röd, glad) prepositioner (på, med) interjektioner (aj, usch)

verb (springa, tro) pronomen (han, henne) räkneord (fyra, tretton)

Ibland talar man om öppna ordklasser och slutna ordklasser. De öppna ordklasserna är sådana som vi som använder språket fyller på efter hand genom att vi skapar nya ord. Verben messa, evolva och dodga liksom substantiven smiley, emoji och likes är några exempel på nytillskott. Det är enklast att skapa substantiv och verb, men vi kan bilda nya adjektiv och adverb. Pronomenet hen visar att vi också kan lägga till ord i ordklassen pronomen, men det är väldigt ovanligt. Och det är nästan omöjligt att skapa nya prepositioner, konjunktioner och subjunktioner. Prepositioner, konjunktioner och subjunktioner kallas därför slutna ordklasser.

Fundera ut några verb och substantiv som du upplever som nya – ofta handlar det om lån från engelska som vi har tagit in och delvis anpassat till vårt språk.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att en fras består antingen av ett ord eller av flera ord tillsammans. Eftersom en fras kan bestå av flera ord är det fraserna och inte ordklasserna som är byggstenar i språket. Ordklasserna är egentligen bara viktiga på så sätt att en del av dem är huvudord i fraserna.