I den här modulen arbetar vi vidare med det centrala innehållet ”Grundläggande språkvetenskapliga begrepp som behövs för att på ett strukturerat sätt tala om språkets uppbyggnad och funktion samt diskutera språkriktighetsfrågor.” Fokus ligger på normer och språkriktighet.
Modulen består av fyra delar: satsradningar, ofullständiga meningar, grundläggande kommatering samt pronomenbruk: de, dem och dom.
En satsradning betyder att det står flera huvudsatser efter varandra som bara avskiljs med hjälp av ett kommatecken. Ett exempel är följande:
Att kämpa för rättvisa var en stor sak under 1900-talet, hjälteidealet handlade om att vara stark och modig.
Var och en för sig är de både huvudsatserna oproblematiska och korrekta, men resulterar konstruktionen i en satsradning. I en satsradningskonstruktion saknas ifnormation om hur de båda huvudsatserna hör samman. Läsaren får nämligen inte information hur den andra huvudsatsen hör ihop med den första.
För att komma till rätta med satsradningar gäller det att vara tydlig med hur det olika satserna hör samman. Om satserna de hör samman så mycket att de ska vara delar av samma mening gäller det att binda ihop dem med. Beroende på hur satserna hör samman kan man använda en konjunktion som och eller en subjunktion som eftersom. Om man använder och visar man att den senare huvudsatsen är ett tillägg till den första, medan eftersom visar att det istället finns en orsaksrelation mellan huvudsatserna. Om de båda satserna inte hör så tätt samman innehållsmässigt kan man dela upp dem i två olika meningar och använda stor bokstav och punkt för att separera dem. De olika alternativen visas nedan. Poängen är att det blir skillnad i innehållet beroende på vilken relation huvudsatserna har till varandra, och det ska läsaren inte behöva gissa sig till.
Att kämpa för rättvisa var en stor sak under 1900-talet, och hjälteidealet handlade om att vara stark och modig.
Att kämpa för rättvisa var en stor sak under 1900-talet, eftersom hjälteidealet handlade om att vara stark och modig.
Att kämpa för rättvisa var en stor sak under 1900-talet. Hjälteidealet handlade om att vara stark och modig.
Vi tittar på några exempel till, hämtade ur en och samma text. De huvudsatser som utgör delar i satsradningen är avgränsade med ett lodrätt streck. I det första exemplet är det två huvudsatser som utgör satsradningen, och i det andra exemplet är det tre huvudsatser som är staplade efter varandra.
| Trots att filmen är baserad på boken kan en film inte förmedla samma information som en bok kan HS |, man kan inte med bild visa hur en karaktär tänker HS |.
| Både boken och filmen följer samma dramaturgiska kurva HS |, de börjar med en introduktion till miljön och karaktärerna HS |, sedan börjar spänningen trappas upp hela tiden HS |.
För att ett innehåll av det här slaget ska nå fram krävs att sambanden mellan satserna framgår tydligt. När satsradningarna har arbetats bort från exemplen kan det ser ut såhär.
Trots att filmen är baserad på boken kan en film inte förmedla samma information som en bok kan, eftersom man inte med bild visa hur en karaktär tänker.
Både boken och filmen följer samma dramaturgiska kurva. De börjar med en introduktion till miljön och karaktärerna, och sedan börjar spänningen trappas upp hela tiden.
Notera att det alltid är bättre att undvika satsradningar än att låta läsaren själv lista ut hur satserna hör samman – det är inte säkert att läsaren får rätt förståelse för det innehåll man vill förmedla. Dessutom bryter satsradningskonstruktionen mot svenska språkets skrivregler på så sätt att två huvudsatser läggs inom en och samma grafiska mening utan att det finns en konjunktion som och, men eller eller som binder samman huvudsatserna.
Kommatecken ska underlätta läsningen, och i svenskan har vi numer tydlighetskommatering. Ett kommatecken ska signalera en kort paus i läsningen och underlätta förståelsen av innehållet. I vissa konstruktioner ska man därför använda kommatecken, och i några andra ska man inte använda kommatecken. I vissa fall får man välja, och då beror det ofta på meningslängden.
Sätt alltid ut kommatecken mellan huvudsatser som samordnas med hjälp av en konjunktion (som och, men och eller). Exempel:
Elevkårsordföranden ville godkänna förslaget, men de flesta medlemmarna var emot.
Stora arealer av regnskog skövlas varje månad, och därför får djuren det allt svårare att överleva.
Tänk på att det inte blir korrekt att foga samman två huvudsatser med kommatecken utan att använda en konjunktion eftersom man då gör en satsradningskonstruktion.
Sätt också ut kommatecken vid uppräkning, runt extrainformation som ges i form av inskott – det vill säga meningen fungerar även utan inskottet – och före självständiga exemplifieringar och andra tillägg. Exempel:
Tänk på att kommatecken i vissa fall också kan förändra betydelsen i en mening; exemplet med kommatecken har inte alls samma innebörd som exemplet utan kommatecken.
De åt lunch på en mindre, fräsch restaurang.
De åt lunch på en mindre fräsch restaurang.
I texter som inte är skönlitteratur är det en regel att en huvudsats ska innehålla ett subjekt och ett finit verb, som i exemplen nedan. Huvudsatsen ska kunna utgöra en egen mening – den inleds med stor bokstav (versal) och avslutas med en punkt. Så ser också de allra flesta meningar ut som man läser i tidningar och läromedel. För tydlighets skull är subjekten man och jag liksom de finita verben har och gillar understrukna.
Man har infört en supermiljöpremie för hybridbilar.
Jag gillar inte att vi har fått färre lektioner i Idrott och hälsa.
I ofullständiga meningar saknas antingen det finita verbet eller både subjektet och det finita verbet. Då kan det exempelvis se ut som i exemplen nedan – alltså den kursiverade fortsättningen av exemplen ovan – det inte finns något finit verb.
Man har infört en supermiljöpremie för hybridbilar. Detta för att fler svenska bilister ska avstå från bensin som drivmedel.
Jag gillar inte att vi har fått färre lektioner i Idrott och hälsa. Ett ämne där man faktiskt får göra riktiga saker.
Ett finit verb och ett subjekt är grundläggande byggstenar för att en svensk sats ska bli fullständig. Konstruktionerna Detta för att fler svenska bilister ska avstå från bensin som drivmedel och Ett ämne där man faktiskt får göra riktiga saker bryter mot dessa regler, och därför ska ofullständiga meningar undvikas i exempelvis redogörande och vetenskapliga texter.
Om ett och samma stycke innehåller flera ofullständiga meningar blir texten hackig. I textutdraget nedan är två av de grafiska meningarna ofullständiga eftersom de saknar både subjekt och finit verb. Dessa är understrukna.
Idag så är det svenska språket mycket påverkat av det engelska språket. Detta beror på mycket. Historia, handel, men till stor del också sociala medier. Anledningen till att det engelska språket påverkar svenska språket är enkelt, men då måste vi gå ända tillbaka till industrialismen. Mer specifikt, industriella revolutionen. Då var människor från hela världen tvungna att kommunicera med varandra för att kunna sälja, köpa och tjäna mer.
Det som står mellan stor bokstav och punkt i en svensk mening måste alltså innehålla ett finit verb och ett subjekt för att följa skrivreglerna för svenska språket.
Ofullständiga satser ligger nära talspråket, och av det skälet är ska de undvikas i de flesta texttyper.
Vi ska nu gå igenom reglerna för svenskans personliga pronomen de. Här gäller att formen de används när pronomenet är satsens subjekt, och formen dem används när pronomenet är direkt objekt, indirekt objekt eller prepositionsobjekt.
EXA 01-02-01-dedem
Så är regeln, men det är inte ovanligt att både unga och vuxna skribenter använder objektsformen dem även när nominalfrasen fungerar som subjekt. Det gäller alltså också skribenter som har svenska som sitt förstaspråk. Då kan det se ut såhär – de felaktigt använda formerna är understrukna.
FÖRSLAG: separat understrykning för fel?
Vi försökte hjälpa dem, men dem TYPO ska "men" eller "dem" vara understruken? ville inte ha hjälp av oss. Istället ville dem klara sig på egen hand. Dem ville också vara med i tävlingen.
Det finns en ganska enkel förklaring till att de och dem kan vara svåra att hantera: båda formerna uttalas ju ”dom” var de än står i satsen, och man kanske saknar känslan för när man ska använda de och när man ska använda dem.
När en skribent väljer fel form i valet mellan de och dem är resultatet oftast att de objektsformen dem också när det ska vara subjektsformen de. Däremot är det mycket ovanligt att de används i stället för dem när det är ett objekt, som i *Vi såg de inte.
Om man är osäker på om formen ska vara de eller dem kan man använda det gemensamma satsschemat: antingen i fundamentet eller i N1 måste det finnas ett subjekt, det vill säga de måste stå i fundamentet eller i N. Objektsformen dem oftast står i N2, betydligt längre ”åt höger” i meningen. Om vi går tillbaka till exempelmeningarna ovan är det tydligt att objektsformen dem står i fel position och måste bytas ut mot de.
| Fundament | Typplats | N1 | A1 | V | N2 | A2 |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Vi | försökte | <– | hjälpa | dem. | ||
| *dem | ville | <– | inte | ha | hjälp | av oss. |
| Istället | ville | *dem | klara sig | på egen hand. | ||
| *Dem | ville | <– | också | vara med | i tävlingen. |
Ett alternativ skulle ju vara att istället skriva dom. Men ett problem med det är att dom fortfarande uppfattas som ett barnsligt och outvecklat sätt att skriva när man blir äldre.