Nivå 1, Modul 2

I den här modulen arbetar vi vidare med det centrala innehållet ”Grundläggande språkvetenskapliga begrepp som behövs för att på ett strukturerat sätt tala om språkets uppbyggnad och funktion samt diskutera språkriktighetsfrågor.” Fokus ligger på normer och språkriktighet.

Modulen består av fyra delar: satsradningar, grundläggande kommatering, ofullständiga meningar samt valet mellan de, dem och dom.

Satsradningar

En satsradning betyder att det står flera huvudsatser efter varandra som bara avskiljs med ett kommatecken. Ett exempel är följande:

Att kämpa för rättvisa var en stor sak under 1900-talet, hjälteidealet handlade om att vara stark och modig.

Var och en för sig är de både huvudsatserna oproblematiska och korrekta, men eftersom det bara står ett kommatecken mellan dem så resulterar konstruktionen i en satsradningskonstruktion. I en satsradning saknas information om hur de båda huvudsatserna hör samman. Läsaren får nämligen inte veta hur den andra huvudsatsen hör ihop med den första.

För att komma till rätta med satsradningar gäller det att tydligt visa hur de olika satserna hör samman. Om satserna hör samman så mycket att de ska vara delar av samma mening så gäller det att binda ihop dem med en konjunktion (som och, men, eller, för eller så). Beroende på hur satserna hör samman kan man använda en konjunktion som och eller en subjunktion som eftersom. Om man använder och så visar man att den senare satsen är ett tillägg till den första, medan eftersom visar att det finns en orsaksrelation mellan satserna. Om de båda satserna inte hör så tätt samman innehållsmässigt så kan man dela upp dem i två olika meningar och använda stor bokstav och punkt för att separera dem. De olika alternativen visas nedan. Poängen är att det blir skillnad i innehållet beroende på vilken relation satserna har till varandra, och den relationen ska läsaren inte behöva gissa sig till.

Vi tittar på några exempel till, hämtade ur en och samma text. De huvudsatser som utgör delar i satsradningen är avgränsade med ett lodrätt streck. I det första exemplet är det två huvudsatser som utgör satsradningen, och i det andra exemplet är det tre huvudsatser som är staplade efter varandra.

För att ett innehåll av det här slaget ska nå fram krävs att sambanden mellan satserna framgår tydligt. När satsradningarna har arbetats bort från exemplen så kan det se ut såhär.

Notera att det alltid är bättre att undvika satsradningar än att låta läsaren själv lista ut hur satserna hör samman – annars är det inte säkert att läsaren förstår innehållet på det sätt man hade tänkt. Dessutom bryter satsradningskonstruktionen mot svenska språkets skrivregler på så sätt att två huvudsatser läggs inom en och samma grafiska mening utan att det finns en konjunktion som och, men eller eller som binder samman huvudsatserna.

Grundläggande kommatering

Kommatecken ska underlätta läsningen, och i svenskan har vi numer tydlighetskommatering. Ett kommatecken ska signalera en kort paus i läsningen och underlätta förståelsen av innehållet. I vissa konstruktioner ska man därför använda kommatecken, och i några andra ska man inte använda kommatecken. I vissa fall får man välja, och då beror det ofta på meningslängden om det är lämpligt att sätta ut ett komma eller inte.

Sätt alltid ut kommatecken mellan huvudsatser som samordnas med hjälp av en konjunktion (som och, men och eller). Exempel:

Tänk på att det inte blir korrekt att foga samman två huvudsatser med kommatecken utan att använda en konjunktion eftersom man då gör en satsradningskonstruktion.

Sätt också ut kommatecken vid uppräkning, runt extrainformation som ges i form av inskott – det vill säga meningen fungerar även utan inskottet – och före självständiga exemplifieringar och andra tillägg. Exempel:

Uppräkning

För att få betyget A i svenska måste du kunna skriva korrekta meningar, föra abstrakta resonemang och motivera dina åsikter.

Inskott med extrainformation

Rätten till gratis skolgång, som är självklar i Sverige, är kontroversiell i många länder.

Exemplifiering

Det blir svårt för människor som har lägre utbildning, till exempel yngre personer och analfabeter.

Tänk på att kommatecken i vissa fall också kan förändra betydelsen i en mening; exemplet med kommatecken har inte alls samma innebörd som exemplet utan kommatecken.

Ofullständiga meningar

I texter som inte är skönlitteratur är det en regel att en huvudsats ska innehålla ett subjekt och ett finit verb, som i exemplen nedan. Huvudsatsen ska kunna utgöra en egen mening – den inleds med stor bokstav (versal) och avslutas med en punkt. Så ser också de allra flesta meningar ut som man läser i tidningar och läromedel. För tydlighets skull är subjekten man och jag liksom de finita verben har och gillar understrukna.

I ofullständiga meningar saknas antingen det finita verbet, subjektet eller både subjektet och det finita verbet. Då kan det exempelvis se ut som i exemplen nedan – alltså den kursiverade fortsättningen av exemplen ovan – det inte finns något finit verb.

Ett finit verb och ett subjekt är grundläggande byggstenar för att en svensk sats ska bli fullständig. Konstruktionerna Detta för att fler svenska bilister ska avstå från bensin som drivmedel och Ett ämne där man faktiskt får göra riktiga saker bryter mot dessa regler, och därför ska ofullständiga meningar undvikas i exempelvis redogörande och vetenskapliga texter.

Om ett och samma stycke innehåller flera ofullständiga meningar blir texten dessutom hackig. I textutdraget nedan är två av de grafiska meningarna ofullständiga eftersom de saknar både subjekt och finit verb. Dessa är understrukna.

Det som står mellan stor bokstav och punkt i en svensk mening måste alltså innehålla ett finit verb och ett subjekt för att följa skrivreglerna. Ofullständiga satser ligger nära talspråket, och av det skälet ska de undvikas i de flesta texttyper som inte är skönlitteratur.

Valet mellan de, dem och dom

Vi ska nu gå igenom reglerna för svenskans personliga pronomen de och dem. Här gäller att formen de används när pronomenet är satsens subjekt, och formen dem används när pronomenet är direkt objekt, indirekt objekt eller prepositionsobjekt.

Så är regeln, men det är inte ovanligt att både unga och vuxna skribenter använder objektsformen dem även när nominalfrasen fungerar som subjekt. Det gäller alltså också skribenter som har svenska som sitt förstaspråk. Då kan det se ut såhär – de felaktigt använda formerna är markerade med asterisk.

Vi försökte hjälpa dem, men *dem ville inte ha hjälp av oss. Istället ville *dem klara sig på egen hand. *Dem ville också vara med i tävlingen.

Det finns en ganska enkel förklaring till att de och dem kan vara svåra att hantera: båda formerna uttalas ju ”dom” var de än står i satsen, och man kanske saknar känslan för när man ska använda de och när man ska använda dem.

När en skribent väljer fel form av de och dem så är resultatet oftast att de väljer objektsformen dem också när det ska vara subjektsformen de. Däremot är det mycket ovanligt att de används i stället för dem när det är ett objekt, som i *Vi såg de inte.

Om man är osäker på om formen ska vara de eller dem så kan man använda det gemensamma satsschemat: antingen i fundamentet eller i N1 måste det finnas ett subjekt, det vill säga de måste stå i fundamentet eller i N1. Objektsformen dem står däremot i N2, betydligt längre ”åt höger” i meningen. Om vi går tillbaka till exempelmeningarna ovan så är det tydligt att objektsformen dem står i fel position och inte fungerar – här måste dem alltså bytas ut mot de.

Ett alternativ skulle ju vara att istället skriva dom. Men ett problem med att använda dom är att det fortfarande uppfattas som ett barnsligt och outvecklat sätt att skriva när man blir äldre.