Nivå 3, Modul 1: Normer och språkriktighet

I denna modul får du bekanta dig med några språkliga drag i vetenskapliga texter: nominaliseringar, passiva verb och vänstertyngd.

Nominaliseringar

När man konstruerar om en bisats eller en infinitivfras till en nominalfras så har man gjort en nominalisering. I exemplet nedan har den konditionala om-bisatsen skrivits om till en nominalisering där användandet är huvudordet i den nya nominalfrasen. Bisatsen i den första meningen och den nya nominalfrasen i den andra meningen är understrukna.

När man för in en nominalisering i en mening så påverkas inte bara abstraktions- och stilnivån, utan det händer också något med de andra leden i satsen. För det första ”försvinner” subjektet man i Om man använder metanol som bränsle när det finita verbet använde konstrueras om till nominalfrasen användandet. Därmed vet inte läsaren vem det är som är ansvarig för det som sker i nominaliseringen, alltså i det här fallet för användandet.

För det andra blir det direkta objektet metanol som bränsle i bisatsen Om man använder metanol som bränsle inte längre någon egen obligatorisk satsdel utan fogas istället in i nominalfrasen, som visas i schemat för nominalfrasen nedan.

En nominalisering gör alltså så att subjektet försvinner helt och att informationen i det direkta objektet övergår till att bli beskrivande led i den nyskapade nominalfrasen.

När man ska skriva vetenskapliga texter så är det viktigt att man behärskar ett avancerat skriftspråk så att texten får en högre grad av abstraktion. Abstraktion är alltså eftersträvansvärt i vetenskapliga texter eftersom det är ett typiskt skriftspråkligt drag. Med utgångspunkt i exemplet nedan illustreras stegvis hur nominaliseringar höjer graden av abstraktion och dessutom gör texten mer informationstät. Detta höjer i sin tur höjer textens stilnivå.

I ursprungstextens första mening är det den nominala bisatsen att mangroveområdena ska bevaras och infinitivfrasen att upprätta lagar som skyddar miljön som kan konstrueras om med hjälp av en nominalisering. Resultatet blir såhär:

Informationen i meningen är densamma, men abstraktionsnivån och även stilnivån har höjts. För att ytterligare förtäta informationen kan man naturligtvis också stryka upprepningen av ”många kämpar”. Resultatet blir då såhär:

Två syntaktiska meningar har blivit en, som framgår på tredje raden i satsschemat. Dessutom har informationen koncentrerats.

Tanken är inte att alla meningar i en text ska innehålla en nomimalisering, för då blir texten alltför komprimerad och också troligen ganska svårläst. Men genom att byta ut några av bisatserna och infinitivfraserna i en text mot nominaliseringar så får man alltså en mer informationstät text med en mer skriftspråklig och därmed vetenskaplig karaktär.

Passiva verb

Verb kan vara aktiva eller passiva, och verbets passiva form uttrycks antingen med -s eller en konstruktion med hjälpverben är eller blir.

Den grammatiska skillnaden mellan satser med aktivt och passivt verb är subjektets status.

I den aktiva satsen är det författaren som är ansvarig för handlingen, och därmed blir romanen satsens direkta objekt. I den passiva satsen är det istället romanen som är subjekt, även om romanen inte ansvarar för handlingen. Den som faktiskt ansvarar för handlingen i en passiv sats uttrycks med hjälp av en Agent. Agenten i en passiv sats motsvarar alltså subjektet i en aktiv sats men konstrueras med hjälp av en prepositionsfras med prepositionen av.

I satsschemat ser man hur aktiva och passiva satser skiljer sig åt:

Passiva verb bidrar ofta till ett mer abstrakt och opersonligt språkbruk. Detta bidrar i sin tur till en högre stilnivå, och det är något som man brukar eftersträva i vetenskapliga texter. Det första korta utdraget ur en laborationsrapport nedan visar originaltexten, och det andra exemplet visar hur texten skulle se ut när passiva verbformer har ersatt de aktiva ersätta och satsa:

Vinsten med passiva verb här är att det vaga pronomenet man har arbetats bort och att texten därmed förtätats. Eftersom läsaren i originaltexten inte får veta vem man är så går ingen viktig information förlorad.

Passiva verb är också vanliga i exempelvis laborationsrapporter, inte minst om man ska träna på att skriva opersonligt och vetenskapligt. Hur passiva verbformer fungerar i en text visas i utdraget från en laborationsrapport:

En effekt av passivformer är att texten blir mindre konkret, även om textavsnittet ovan beskriver genomförandet av en mycket konkret laboration. I och med att de agerande subjekten inte skrivs ut får läsaren inte ett tydligt besked om vem det är som blandar, sänker, gör, tillsätter och studerar under laborationen,men till skillnad från utdraget om metanol finns en tydlig aktör bakom handlingarna under laborationen. Att det inte explicit skrivs ut vem som agerar är inget problem i texten ovan eftersom det framgår av kontexten och texttypen.

I andra typer av texter kan det däremot vara problematiskt att det inte framgår vem som ansvarar för det som sker. I exempel som Ett beslut fattades nyss i frågan, Under helgen vandaliserades sju gravstenar och Politikerna anses helt ha missförstått situationen pekar de passiva verben fattades, vandaliserades och anses snarare på att skribenten antingen inte vill ange vem som står bakom beslutet och vandalisering eller inte vet det. Passiva verbformer kan alltså också användas för att av olika skäl dölja information. Att låta bli att skriva ut vem som är ansvarig för en handling eller ett yttrande är ett ganska vanligt grepp i propagerande och även politiska och argumenterande texter.

Vänstertyngd

I svenskan placerar vi normalt ny eller lite tyngre information – det vill säga längre syntaktiska led – långt till höger i meningen. Oftast handlar det om tilläggsinformation som fungerar som adverbial i satsen. Sådana led står i positionen A2 i ett satsschema, alltså allra längst till höger. Om en mening däremot har mycket ny information eller syntaktiskt tunga led till vänster om det finita verbet så har meningen istället vänstertyngd. I en vänstertung konstruktion har satsen ett långt led i fundamentet. Jämför den andra meningen i de två följande exemplen.

Om man sätter in exempelmeningarna i satsschemat blir förändringen kanske ännu tydligare:

Det som händer när man flyttar ett längre led till fundamentet är egentligen tre olika saker, och alla tre är viktiga för att göra en text mer koncentrerad och utvecklad. Det första är att man får en variation i hur ledet i fundamentet är uppbyggt. Det andra är att stilnivån höjs och att texten därmed får mer vetenskaplig karaktär. Det tredje är att ett tyngre led i fundamentet öppnar för möjligheten att lägga till ytterligare information i slutet av meningen. Detta visas i exemplen nedan:

Samma sak gäller för den första, den tredje och den fjärde meningen i textutdraget nedan, där ledet i fundamentet dels är kort, dels genomgående utgörs av satsens subjekt. Ledet i fundamentet är understruket i alla fyra meningarna.

I satsschemat ser det ut såhär:

Om man stuvar om informationen i den första, den tredje och den fjärde meningen och lägger det längre ledet i fundamentet så har man fått en mer varierad text och kan dessutom utveckla meningarna med ny information i den sista positionen.